Boken "De Vita människorna" finns att köpa nu!
De vita människorna - Trailer
De vita människorna dröjer
Hörrni
De vita människorna blir bok!
Del 9
Del 9 Djupa blickar
Louise pekade mot en lucka som fanns på golvet. – Vi går ner där Jag tror det kan ta tid innan de vita människorna hittar oss, sade hon och tittade djupt in i Fridas ögon. Frida tittade bort. Det var något med denna mystiska och vackra kvinna som hon inte förstod. Ville hon hjälpa henne och varför? Eller skulle hon lura ner henne i en djup och ännu hemskare fälla.
-Du får nog hjälpa mig att få upp luckan, viskade Louise. Den är astung.
Utanför dörren hörde man hur de vita människorna försökte att ta sig in. Man hörde deras otäcka andetag flåsa som rovdjur i jakt på dem. Skulle de få tag på dom så skulle dom bara bli några smutsiga köttbitar.
Frida gick försiktigt fram till Lousie. Hon undvek att titta på henne, för hon var rädd för vad som kanske höll på att hända. Hon lade blygt och försiktigt sina händer på Louises händer för att de tillsammans kunna öppna luckan. Då händerna rörde vid varandra var det som en vulkan någon aldrig upptäckte exploderade. En en vacker och hastig blixt fanns mellan deras händer, och genom en stöt, rakt igenom ryggmärgen och ut vidare till hela kroppen. Det fanns ljus!
Utanför skrek de vita människorna och deras knackningar blev allt intensivare och dörren verkade börja ge vika. Dom var snart inne.
Louise och Frida stod där och bara häpet stirrade på varandra. Det var som det bara fanns en själ i hela världen – och i den själen fanns dom tillsammans. Den verkade vara isolerad från ondskan.
Frida var som hypnotiserad. Hon lät sin hand lämna Louises darriga hand och hon började sakta smeka Louises arm medan hon tittade djupare i hennes ögon. Dom liksom dansade tillsammans och deras ögon smälte ihop till en vacker störtdykning från vilt vattenfall som bara ville rinna över dem. Befria dem. Dränka dom. I varandras armar. Evigt.
Frida hade aldrig varit modigare. Hon tog nu sakta de två steg som krävdes för att vara Louise så nära som man någonsin bara kan komma någon man tycker om. En dragningskraft starkare och vackrare än den månen har förde hennes läppar närmare Louise häpna med längtande läppar. Sakta närmade de sig varandras läppar. Sakta och längtansfull. Deras andetag överröstade de vita människornas onda andetag som nu nästan trängt igenom dörren.
Just precis innan deras läppar skulle ha möts vaknade Louise från sin trans. Hon puttade bort Frida precis som att hon skulle ha blivit överfallen av fiende. Frida blev rädd och ledsen Hon hade aldrig litat på en människa som hon gjort med Louise, även om de bara känt varandra några minuter,. Aldrig, någonsin hade hon lämnat ut sig själv till en människa för att sedan bli avvisad på ett elakt sätt.
-förlåt. Frida. Jag kan bara inte, viskade Louise sorgset. Det finns en anledning, och det är inte ditt fel.
Frida visste inte hur hon skulle reagera, men hon kände sig lurad och sade argt: Jaha. Vad fan har jag gjort något fel då? Duger jag inte?
-Frida…vi måste ner i luckan nu..vi får ta det sen..
-i Helvetet, skrek Frida. Jag stannar här. Dom där jävla människorna eller va fan det är får ta mig. Det spelar ingen roll längre.
Louise blev nästan arg. – Nu är du fan en idiot. Du är fan inte normal. Det finns en jävla anledning. Men vi hinner inte med den nu. De är snart inne!
-Jag ska ut härifrån, och inte fan är det med dig, skrek Frida, ännu mer argt än tidigare.
-Okej då skrek Lousie. Om du måste veta det NU…så ska du veta att alla fina känslor man har i själen här, spårar dom vita människorna upp -. Som blodiga spårhundar-. De använder det sedan mot oss. Kan du förstå. Kan du fatta. Jag tror jag tycker om dig. Men vi måste fly nu.
Frida bara gapade. – Vad fan är det du säger. Du är ju för fan sjuk. Hur skulle dom? Louise var högröd i ansiktet av ilska – NU KOMMER DU MED MIG.
-Jaja. Sade Frida. Jag kommer väl då – men sedan är det DU som berättar mer. Louise gick ner i luckan. Ja visst men det finns ingen risk att du kommer att tro mig. De gick ner i luckan, som lyckligtvis gick att låsa underifrån.
Precis när låskloven flyttat sig för att låsas så var de vita människorna igenom. De ropade i kör: vi tar er vi tar er när ni minst anar det. Den kylan som tjejerna nu kände var värre än vad de någonsin varit med om.
Nere i luckan var mörkret totalt.
Del 8 De vita människorna
Del 8 Lousie
Frida vände sig om. Hon försökte i pank att få upp dörren. Men det var nog den mest låsa dörren som fanns. Hon slog på den med sina knytnävar i panik. Chocken blev total då hon märkte att hennes bankningar saknade ljud. Allt verkade ljudlöst. Hon vände sig åter om för att återigen betrakta rummet.
Rummet var alldeles vitt. Taket, väggarna och golvet. Det vita lyste uppslukande på på något märkligt sätt, som det levde på människornas energi.
Sedan såg hon människorna. Även de var klädda i vitt. Vita linnen, ungefär sådana som Frida hade haft när hon var tärna mot sin vilja i skolan. Linnet slutade ungefär vid knävecken. Då såg hon att alla människor hade vitt hår. Deras ansikten var tomma och samtidigt såg kunde man ana panik i deras stilla ansiktsutryck. Det var precis som de skulle ha mött ett fasansfullt väsen innan någon – eller något hade placerat dom i rummet. Precis bredvid henne satt hennes före detta bästa kompis mamma, Anneli på en sängkant. Hon tittade apatiskt upp mot taket, samtidigt hon hade ena bröstet framme för att amma sin lilla dotter Julia. Det var dock inte Julia som fanns vid bröstet utan en av Annelis skor som hon panikartat försökte att amma. Man såg en inre panik att barnet inte ville äta. Men eftersom det var en sko och inte ett barn så hände inte så mycket.
Frida tittade ner på golvet. Där låg Julia. Hon var alldeles stilla. Hennes små armar var riktade uppåt precis som hon ville visa att hon fanns. Armarna hade stannat där i sin placering. Bäbisen hade som alla andra vitt hår. Annelis kropp skakade. Men ögonen satt stilla där de en gång fastnat. Det var som ett se ett evigt dödsögonblick förblinda en människa som sett det värsta som fanns.
Hon såg nu att Julia var död. Detta eftersom hon säkerligen inte fått mat på länge. Frida satte sina händer framför ansiktet och försökte att gråta, men något hindrade henne. Hon började springa. Rummet var enormt stort .- frågan är om det ens hade ett slut, Hon sprang så fort hon förmådde – men det var som att röra sig kvicksand som ville trycka ner en i botten, Hon såg människorna som hade fastnat i sina förvirrade världar. En stod och lyfte upp en apelsin mot taket och för att sedan angripa den som en fiende. Mannen som höll i apelsinen, som hon trodde var en man från den kiosk hon handlat som barn, fräste ilsket åt apelsinen.
Världen hade blivit galen, tänkte hon. Men vart var hon? Om hon var död så var det absolut inte värt att dö. Kunde detta vara himlen? En ond himmel?
Plötsligt hördes ett dån som kunde komma från en kyrkklocka. Då hände det saker.
Människorna ställde sig upp – och sakta som zombisar vände sig de mot Frida och fräste- De gick snabbt mot henne med uppsträckta händer.”Dags, dags”, tycktes de säga i ett kör på ett maskinellt och obehagligt sätt. – Dags Dags.
Frida ramlade på golvet. Hon försökte resa sig upp – men det var som att hon satt fast. Människorna kom närmare. Frida kämpade att ta sig upp. Men på något sätt så föll hon bara neråt. Hon slöt sina ögon, hon var så skräckslagen.
-Dags dags. Deras röster var nu ännu högre och de talade allt fortare.
En av människorna. En stor man, som hon inte kände igen stod nu precis ovanför henne. Han hade ett vasst föremål som han riktade mot Frida i handen. –Nu är det slut med mig, tänkte Frida och slöt sina ögon för att invänta en plågsam död.
Hon kände att det vassa föremålet var på väg mot hennes hals med en oerhört snabb fart.
Då plötsligt så känner hon en mänsklig och varm hand dra upp henne. Hon såg inte vem det var –men den rösten som tillhörde en kvinna skrek åt Frida – Spring, spring. Jag vet var vi ska gömma oss.
Frida var i panik. Hon sprang och sprang. De sprang länge. Den okända kvinnan visade vägen genom att hålla Frida i handen.
Handen var mjuk och mänsklig. Hur kunde man älska en hand, tänkte Frida och något vis så blev hon lugn.
-Här, gå in här, sade kvinnan och öppnade en dörr. Bakom henne så såg hon hur de vita människorna närmade sig med en allt större fart.
-IN med dig då, ropade kvinnan igen och puttade in Frida genom dörren. Frida kände precis en av de vita människornas kalla hand på sin axel.
I sista sekund.
Kvinnan slog igen dörren. Frida satt ner på golvet i ett rum som var någon slags städskrubb. Frida tittade upp mot den fortfarande anonyma kvinnan som stod och försökte se till att dörren verkligen var låst-
-De är hopplösa, sade hon. Men snart är vi en av dom.
-En av dom? Sade Frida i panik. Paniken förbyttes i en varm känsla då hon såg kvinnan som nu vänt sitt ansikte mot Frida. Hennes hjärta började att slå i snabbare takt och blodet pumpade som en varm källa runt om i Fridas kropp.
Kvinnan satte sig när jämte Frida.
-Louise, heter jag, sade kvinnan och tog Frida i hand.
Louise var i hennes egen ålder. Men hon var blond och inte som Frida mörk. Hon hade en prefekt kropp tyckte Frida och inte som hennes. Hon var i samma längd dock. Hade hon fått lust att kyssa Lousie hade deras munnar precis kunnat mötas ganska exakt mitt emot varandra. Louise torkade svetten ur pannan. Hon tog upp ett tuggummi paket ur sina svarta shorts Förrutom den hade hon ett vitt snävt linne som visade hennes prefekta bröst.
-Ta ett tuggummi, bad Louise – Vi måste fortsätta fly för att inte bli som dom, manade hon Frida.
Frida tog ett tuggummi. – Vad menar du?, sade hon och kunde inte undgå att titta Lousie i de klarblå ögonen. – Det kom människor hit i gå, förklarade hon. De var som dig. Helt normal. Eller….hmm tror fan du inte är normal på en fläck föresten…men dom blev galna om vi säger så. När de först kom hit var de som vanligt. Sedan började de få vitt hår. Efter var timme som gick så tappade dom orden. Till sist kunde de inte prata. Till sist blev deras handlingar inte deras egna. De började göra konstiga saker,. Precis som alla andra.
-skämtar du med mig?`frågade Frida och spottade ut det tugummi hon precis stoppat in.
-Nä, Svarade Louise och lyfte sin hand mot Fridas panna. – Du blöder. Du har slagit dig. Jag ska tvätta såret, sade hon och styrkte Frida lite på hennes lugg.
-Jag förstår faktiskt ingenting sa Frida.
-Jag kan berätta en del, men bara om vi hinner. Det är inte många timmar kvar tills vi blir galna vi med.
Del 7 De vita människorna
Det finns mardrömmar som skriker. Mardrömmar som man önskar var mardrömmar, men de är allt för sanna – och för onda för att kunna beskrivas. Smärtan ven genom hela hennes kropp då pappan våldtog henne. Den enorma smärtan som hela tiden har funnits inom henne och samlats på genom alla år, som fått henne att vilja dö – att ge upp. Att låta döden hissa sitt hiskliga segerflagg med en ett enormt hån mot offren. Dag efter dag, natt efter natt hade Frida ändå överlevt allt- Men nu, gjorde det så ont, så ont, att hon inte skulle orka något mer. Det hon tidigare varit med om, var som att jämföra en nyfiken spåbubbla med Saturnus enorma ringar. Hon försökte att hålla andan för att det skulle ta slut fortare. Hon försökte göra sig bräcklig för att han lättare skulle kunna slå ihjäl henne. Men på nåt sätt älskade hon honom så. Den man som klippt hennes navelsträng och stolt lyft upp henne mot ljuset och viskat ”Min vackra flicka” En gång fanns inte natten – han hade varit en god man med tindrade blå ögon och blond kallufs. Men det var innan ondskan valde att ha honom som sin mantel.
Han slog henne. Han slog henne med nävar och sparkar. Han förnedrade henne med dom värsta ord som han alltid sparat. Han spottade på henne. Då han märkte att hon hade ont, såg han till att hon skulle få ännu ondare. Då hon blödde ville han få henne att blöda ännu mer. Då hon grät ville han att tårarna skulle explodera som hav som funnit sin lava. Han hade en gång älskat henne så fruktansvärt mycket, så mycket att han hade kunnat offra hela sitt liv för att få henne att skratta. Det var inte han, det var bara hans kropp som fanns där-. Men nu närvarande endast hans ondska. Hon tänkte: Finns det godhet kvar i askan, så säg mig det kära hav. Hon orkade inte mer. Hennes själ kunde inte längre väva vackra tankar som tidigare fått henne att överleva när allt var svårt. Det hade han tagit ifrån henne nu.
Plötsligt tog allt slut. Det var då ingen rädsla fanns kvar. Då fanns det inget byte för förövaren. Hon tittade bredvid sig. Där låg den rosa asken. Hon hörde hur pappan lämnade rummet på något vis. Inte genom dörren – utan han bara försvann. Hon tog sitt första andetag. Precis som en nyfödd liten flicka så kämpade hon för att åter igen lära sig andas. Hon hostade till. Hon försökte att prata med sig själv, men det var som hon glömt språket. Hon lyfte den rosa asken mot sig, Kämpade med att öppna den. Hon tänkte- Att jag vill gärna andas in den innan jag dör. Träffa havet en sista gång. Ta farväl av mitt enda hopp.
Det luktade hav i den. Hon log. Frid. Frihet-en sådan barmhärtighet – en gåva. Hon såg himlen komma närmare. Hon såg en enorm figur som log. En evig lustgård där allt andades tillsammans. En fågel kom och satte sig på hennes axel. Den kvittrade så faktiskt Frida blev lycklig. Hon kände att allt ont försvann. Hon upplevde att det som tidigare hänt bara varit en dålig film som funnits i hennes huvud. Hon såg sin familj. Sin lyckliga familj vid en strandhus. De skrattade och spelade badminton,. Mamma hängde tvätt. Pappa råkade slå badmintonbollen i grillen som stod och väntade på att ta fart. Pappa skrattade. – Den kommer inte att smaka bra du.. Mamman tittade på dom: -Knasbollar. Jag borde väl stå för maten. Bäst så va? Alla började att skratta. Frida var så lycklig. Dumma mardröm. Dumma dumma mardröm. Du fanns inte du.
Plötsligt mörker. Allt blev svart och det påmindes nu om ondskan som andades med sin dåliga andedräkt mot hennes kropp som blev trasig igen. Själen rasade också hop. Smärtan var brutal. Fågeln tappade sina färggranna fjärdrar och blev till en svart brinnande fågel med glödande ögon. Det vackra kvittret hade ersatts av en gams sjuka skrik.
En dörr öppnades. Frida klev in. Hon ville fly. Frihetens dörr? Chocken var total. Där fanns alla människor som hon en gång hade träffat. Släktingar, barndomsvänner , grannar, tanten i kassan på ICA osv. Alla människor som Frida en gång hade sagt något till. Dom här människorna saknade ord. De saknade blick. De saknade mänsklighet. De sade ingenting. De var alldeles bleka och hade ett annorlunda rörelsemönster. Det var som dom inte fanns. De var bara minnen – av det dom aldrig varit.
Hon såg Syster Karin från Receptionen. Hon satt där med sin tidning om heminredning. Hon höll dem framför sina döda ögon. Tittade inte i den. Utan genom den.
Hon var fångad bakom en dörr, där man skuille tappa sitt förstånd-.
Del 6 De vita människorna
Man hade kunnat skära en kniv genom luften då Frida färdades till polishuset med de båda poliserna. Tystnaden var total. Det var som att tiden stod still. Det var som någon tryckt på en enorm pausknapp. Vägen tycktes stå still- trots att hastighetsmätaren visade att bilen verkligen färdades.
Frida kunde inte få en tanke som ville stanna kvar hos henne. Det var som små korta klipp med diabilder i massor passerade hennes hjärna. Vad hade gått fel? Hur kunde det bli så här? Hon hade ju filmat precis allt. Till och med fått med allt som Sture hade sagt. Han hade ju till och med lämnat över en tablett med LSD till henne som ”tack för tjänsten” Han hade sagt vidriga saker om att hon var hans dotter och att hon skulle varit yngre. Vart fanns hennes skuld? Vad hade hon gjort för något så hemskt att hon nu var anklagad för något som hon inte visste vad det var. Hon slöt sina ögon och viskade ”Havet. Svara mig. Snälla svara” Havet svarade bara med sin frånvaro. Hon tittade snabbt ut genom rutan. Hon såg hur snön hade börjat att falla, och hon såg hur ett tunt istäcke hade lagt sig över havet. ”Havet har somnat”, suckade hon. Havet sover då jag behöver svalka mig som mest. Hon knäppte sina händer i försök att bli troende. Hon misslyckades totalt. Det var något poliserna De var något inte riktiga poliser. Vem var dom då?
De enorma portarna öppnade sig när de åkte in mot polishuset. Här hade Frida varit många gånger på förhör, så hon visste vägen som polisbilen normalt skulle ta. Bilen körde dock in till en annan del av det stora huset. –Vart ska vi? Frågade Frida förfärat. – Det är ju inte här vi ska vara. De körde ytterligare en bit och stannade vid en man som var storväxt. Han såg inte ut som någon polis, utan mer en bandit av något slag. Hans hår var långt och ovårdat. Han hade en jeansväst och ett par slitna skinnbyxor. Polisen som körde vevade ner rutan och viskade något till mannen. Mannen nickade och pekade mot en grön järndörr som det stod ”skyddrum” på som hade gula och nästan bortsuddade bokstäver. Polisbilen gjorde en hastig start och på några sekunder hade dom åkt ett par hundra meter och stod precis vid dörren. Polismännen var inte längre tysta och försiktiga som de tidigare varit. De rusade ut ur bilen och öppnade bakdörren där Frida nu satt och skakade som ett höstlöv som möter den första och allvariga stormen.
-Ut, ropade den polis som hade kört. Han såg ut som en tvättakta bratt. Han hade mörkt hår och var lång och kraftig. Ett par dyra solglasögon hade han på sin näsa. Den andra polisen var lite lugnare och hade ljust hår som var satt i svans. Han var betydligt kortare – nästan för kort för att vara polis. Hans röst var mjukare och nästan kvinnlig.
Den mörka polisen höll hårt i Fridas armar i ett klassiskt polisgrepp. Den andra polisen knackade försiktigt på dörren. – Vi är är nu sade han högt.
Den ljusa polisen sätter en ögonbindel på Frida. Hennes värld blir svart. Om möjligt svartare än den som hon tidigare försökt leva i. Vad var det som hände? Hon upplevde att allt tagits ifrån henne. Nu var det någon eller något som ägde henne. Det skulle se till att hon inte kunde avsluta sin hämnd och att hon inte skulle kunna ta sitt liv ens. Vad ville ta det ta ifrån henne, hennes enda önskan.
Frida känner plötsligt en hård knuff i ryggen. Hon faller framstupa ner på ett hårt cementgolv. Hon slår huvudet i något av stål. Hon svimmar till
Hon vaknar att två människor, troligtvis poliserna lämnar rummet. Den tunga järndörren markerar att nu är dom borta.- Frida lyssnar. Det finns ett till andetag förutom hennes egna. Dom låter bekanta. Det där flåsandet Frida ville bara spy, men hon var så tung i kroppen att hon ens orkade lyfta upp huvudet. Dom andetagen. Hon var uppvuxen med dom. Det var dom andetagen som dödade barnet i henne. Smärtan i underlivet blev stor. Hon minndes. Både kroppen och själen. Hon skrek så att vinden måste ha vänt, trots att en storm var på väg. Hon hörde ljudet av en kork som lämnade en flaska. Hon kände stanken av sprit. Någon drack stora klunkar ur flaskan. Hon hörde hur det som lät som en man hostade djupt. Då hostningarna avtagit så tog han ett par steg fram, och lutade sig mot Frida. Han tog hårt tag i hennes svarta hår och ryckte upp hennes huvud med hårt våld.
-Åh. Vad jag älskar lukten av rädsla, sade han med hård och viskande röst. Den rädslan har jag saknat. Han började att andas allt häfigare. Det lät som ett skärp lämnade hans byxor. Det föll i golvet med en hård duns av stål, precis som en kniv som lämnar sitt handtag i en djup och tom brunn.
-Frida. Frida, Älskade dotter…..pappa är här….
Frida svimmade av skräck.
Del 5 i min berättelse
Då hon klev upp från badkaret så var hon alldeles skrynklig över nästan hela kroppen. Trots att hon sällan kände kyla eller någon annan slags smärta så frös hon förfärligt. Hon satte sig vid sitt stökiga skrivbord, som var fyllt med kaffefläckar, blod och andra vätskor som torkat. Hon hade med darriga fingrar försökt att göra figurer av fläckarna medan de fortfarande var flytande vätskor. Hon hade velat göra fina sagofigurer, änglar, tomtar och andra väsen – men hennes inre hade automatiskt och apatiskt styrt hennes fingrar och ritat dit skrikande liemän med hotfulla mörka ögon. Hon hade räknat till 33 figurer – de flesta var av blod – som fanns där för de gånger hon hade skurit sönder sin kropp. Det var inte bara blod i blodet – utan en hotfull skräck som drevs av ett tyst skrik på hjälp – trots att det var hopplöst och redan slut.
Hon rev ned allt förutom den bärbara datorn som stod på bordet. Hon gick in på nätet, och letade rätt på Sture Anderssons adress. Hon hittade den. Enligt den information som fanns där så hette Stures fru Anita. Hon hittade det hon sökte. Adressen fanns där. Det var en adress till ett område, där bara de rikaste bodde. Anita jobbade som sekreterare i Rädda Barnen. Googlade man på henne så var hon ständigt anlitad för föreläsningar även i media. Det fanns 353 träffar på henne på google. Hon hade precis som Sture fått många priser för sitt arbete för de utsatta barnen. Frida fick en klump i magen. Hon skulle krossa denna människas liv. En människa som arbetade för att sådana, som hon skulle få det bättre. Hon hittade en sida på Aftonbladet, där hon stod med en ung kvinna i hennes egen ålder. Kvinnan berättade att hon varit prostituerad sedan hon var tolv och gått på tunga droger. Men med Anitas hjälp så levde hon i dag ett normalt liv- och jobbade själv på Rädda Barnen. Hon var lyckligare än någonsin.
Frida svalade och hon kände att hon fick dåligt samvete helt plötsligt. Var detta rätt gjort av henne? Var det rätt sätt att hämnas? Frida tog upp minnet från telefonen från den rosa asken och tittade på det med stora och frågande ögon. Hon kände att hon behövde luft och gick ut på balkongen. På nionde våningen bodde hon . Så många gånger hon hade funderat på att hoppa därifrån – bara för att dö. Men hon ville inte dö – förrän hon var klar med det som skulle göras. Hon tände en cigarett och tittade på utsikten. –Finns det inget annat jag kan göra?, frågade hon sig själv tyst. Precis då hon tänkt tanken så började vinden att ta fart och doften av havet smekte hennes sinnen. Havet hade vaknat för hennes skull. Vinden hade fört havet till henne – då hon själv inte kunde vara där. Havet brusade för att sedan tystna. Det lugn som då uppstod fick Frida att sätta sig ner på den smutsiga och en gång vita utestolen. – Frida, viskade havet. –Mitt vatten, är för synen blått för ögat. Men den som vet sanningen vet att jag inte har någon färg. Du kan inte hämnas mot illusioner –men du kan hämnas mot verkligheten. Sann hämnd ifrån hjärtat träffar bara den som ska bestraffas.
Frida ville fråga havet om hur man visste att saker och ting var rätt. Men havet hade bråttom i dag och hade redan skyndat sig tillbaka till sitt enorma hål i jorden.
Frida öppnade sin hand. Där låg minnekortet . Det liksom bara låg där beredd för att vara till hjälp för att hämnas. –Ok, sade Frida högt, och tittade på kortet – precis som det var ett liv. – Vi gör det!
Frida satte snabbt i kortet i telefonen för att se på det- Bilden var bra. Hon hade fått med allt. Man såg allt vad Sture gjorde, och hörde allt – som han sade. Frida började att må dåligt, hon var tvungen att trycka bort klippet och gå in på toaletten för att spy. Allt snurrade. Allt blev så overklighet igen. Det var som han var närvarande- som han fortfarande var inne i henne. Hon hörde återigen hans flämtningar, hon hörde vad han sade. Han var verkligen där. Frida ville bara dö – hon var så nära att öppna den rosa asken och bara hälla i sig tabletterna – kyssa dödens fötter och kliva ut i det vackert mörka. Hon kunde nästan inte behärska sig – det var som något styrde över hennes handlingar. Hon öppnade asken, som en order ifrån en annan robot -en härskarrobot. Hon hällde ut tabletterna i handen, och skulle precis öppna munnen för att kunna ta sig in i den andra världen – tills hon återigen fick tillbaka kontrollen över sig själv. Hon skyndade sig och stoppade tillbaka tabletterna igen. Hon hämtade ett kuvert och ett rakblad. Hon satte sig ner och förde rakbladet mot handleden. Hon skar djupt in i den. Blodet forsade ut och Frida kunde åter andas. Hon flämtade till av en slags upphetsning då hon såg blodet rinna ut ur handleden. Hon skrattade till och kände sig lite upphetsad. Det var som hon gick in en mäktig trans. Hon tog fram kuveret, och skrev Anitas namn och adress med sitt blod. Hon stoppade försiktigt minneskortet i kuvertet och slickade igen det med djupa andhämtningar.
En mäktig mörk och tung serenad började att spelas i hennes huvud. Hon ville dansa till den. Hon ville dansa med hämndens ljuva ansikte. Hon reste sig upp och började att snurra runt om i lägenheten medan hon rått skrattade på ett sätt som skulle kunna skrämma barmhärtigheten själv.
Ju mer hon dansade ju mer skrattade hon åt sin hämnd. Hon satte sig ner på knä för att slicka upp sitt egna blod. Hon slickade lustfyllt upp varenda droppe. För att sedan lägga sig ner för att älska lite med hämndens lustar. När hon precis var klar så skrek hon så att allai huset vaknade och naturen undrade vad som hände.. Hämnden stod vid sängkanten. Han log mot henne. – Jag tar brevet och ger mig i väg och postar det sade han till henne medan han log rått. Frida började att skratta igen. Hon reste sig upp och tog fram sitt svarta läppstift och smorde in sina läppar.- Du…master sade hon och tittade på honom. – Se på mig. Se mig. Du kan ju inte gå härifrån, utan att tillfredställa mig en gång till. Kom igen. Annars låter jag havet att ta mig igen. Dig kan han dränka om jag ber honom, sade hon och slickade sig kring munnen.
Hämnden viskade: -Vi har inte tid. En hämnd måste slå till innan någon anar det. Han tog kuvertet i sin hand. Sedan var han borta.
Frida somnade tvärt. Hon vaknade upp ett dygn senare att någon ringde på dörren. Sömndrucken och ångestfylld så gick hon igenom bråten på golvet och öppnade dörren utan att titta i dörrögat.
Där stod två polismän.- Frida Larsson? Är det du? Frida nickade häpet. – Du vet nog vad det gäller.
-Ja, sade Frida och log- Det vet jag! –Det vet du?, svarade polismannen och fortsatte: Det tror jag inte eftersom du ler. Men att våldta och utnyttja den läkare som vill hjälpa dig, är ingenting att le åt.- Vi vill att du följer med oss. – Frida skrek till- Vaddå? Det var ju HAN som gjorde det!!! Den andra polismannen som hittills varit tyst tittade på henne. – Frida, nu är du dum. Tig! Det finns ju till och med bevis i form av en film!
Frida följde gråtande och förvånat med polismännen. Vad hade hänt? Varför blev det så här. Hon kunde inte förstå det. Polisbilen åkte lugnt i väg. Då den passerade kiosken vid stationshuset så såg hon löpsedeln på Aftonbladet ”Hyllad läkare våldtagen av patient. Läkaren: Mitt liv är i spillror”
Del 4 De vita människorna
I det smutsiga badkaret låg Frida. Hon var alldeles blek och ögonen tyckets dödare än en grym svältvåg över Afrika. Egentligen var det väl bara hjärtat som gjorde tappra försök att slå bakom hennes bröst, som jobbade hårt får att få blodet att pumpas runt i kroppen. Hon hade legat där i nio timmar, men hon upplevde att hon legat där i en evighet. En evighet i en smutsig kropp som aldrig blev ren – och som blev smutsigare ju mer hon tvättade den.
Hon låg stilla. Märkligt stilla. Knappt märktes hennes andetag .- till och med luften var för tillfället mer högljudd. Duschslangen hade hon satt på ställningen ovanför badkaret. Vattnet sprutade över henne, och hon reagerade inte fastän det borde ha varit alldeles för kallt. Ibland attackerade korta bildsekvenser henne från tidigare i dag i Sture Anderssons bil. Vattnet som sprutade över henne påminde om Stures klibbiga sädesvätska då han kommit över hennes mage. Då de bilderna ovälkommet påminde henne, så minns hon även hans ord. Långt borta hörde hon hans gamla och upphetsade röst ”Frida. Kom till pappa. Kom till Pappa. Åh Frida”. I mitt huvud är du bara fjorton år nu” Han upprepade hela tiden ”fjorton, fjorton” medan hans kropp allt intensivare och plågsamt trängde in i hennes kropp som bara ville försvara sig.
Medan han höll på så blundade Frida och slöt sina ögon så hårt att ögongloben blev alldeles röd och svetten rann från henne, precis som hon sprungit långt. Hon försökte verkligen tänka på något annat. Hon minns sin farmor som sjöng ”Barnatro” när hon var liten. Hon letade efter minnet i sitt huvud medan våldtäkten pågick. Hon ser sin farmor sitta där vid sängkanten – med sitt varma leende och förstående ögon. – Farmor älskar dig, hade hon sagt då hon avslutat sången. Farmor verkligen älskar dig. Sedan hade hon stryckit Frida över håret. Farmors hand. De enda som gett henne närhet på kärleks vis. Frida kunde inte låta bli att le. Minnet var starkare än övergreppet. Frida började sakta nynna på ”Barnatro” allt eftersom Sture Anderssons ord och handlingar blev allt råare.
Plötsligt som en enorm åskknall med blixten som hämnd så förvandlades Farmors ansikte och röst till en blandning mellan Pappas och Stures. ”Baraatro” sjöngs nu av ett elak robotlik röst som sedan viskade ”Glöm inte . Att det är dom fina minnnerna som jag ska ta, då du mest behöver dom”
Tystnad. Hastigt mörker. Precis som en film som går av i en skräckslagen biosalong så var Frida tillbaka i sanningen. Smärtan i hennes underliv var outhärdlig. Ovanpå henne låg Sture Anderssons feta kropp. Hans grå hår var svettigt och som en törstig stor hund flämtade han”Åh Frida. Åh Frida. Du är så underbar. Hoppas det var skönt för dig med”
Han reste sig upp. Hon blödde från underlivet. ”Hoppsan, hoppsan”, viskade han för att sedan ta på sig ett stort leende ”Pappa var visst lite kåt i dag”
-Just ja, sade han och tog på sig läkarösten.- Din medicin.
Han öppnade sin svarta portfölj och började rota runt i den. Han tog upp ett diplom som var inglasat.På diplomet stod det: ”Tack för att du Sture Andersson jobbar aktivit inom BRIS och ger de barn som råkat ut för hemska övergrepp det stöd som de verkligen behöver”
-Fint va?, sade Sture och skrattade självbelåtet- Man ska hjälpa de svaga helt enkelt. Jag ska tydligen få ett fast jobb där. Men det är inte klart än. Men du skvallrar väl inte Frida. Ja, här är din medicin. Men var försiktig. Du vet att den inte är laglig. LSD är ju inte receptfritt direkt.
Han tittade på klockan –OJ. Det är möte om en tio minuter. Ja, med Bris. Det ser ju inte bra ut om jag kommer med bilen och har dig där. Det förstår du ju. Ta en taxi. Jag betalar.
Han knycklade ihop en hundralapp och kastade mitt framför hennes ben. – Blir det pengar kvar…ja köp lite godis.
Frida klev ur bilen. Innan Sture startade den så hörde hon att han ringde ett samtal. Det var nog till hans fru. –Älskling. Tar du fram årgångsvinet tills jag kommer hem. Jag har gjort något bra i kväll. Pussa ungarna från mig.
Sture åkte i väg.Frida ställde sig vägkanten och stoppade fingrarna i halsen och spydde. Hon stod där länge. För att sedan lägga sig ner i diket. Hon tog med skakiga händer fram LSD-tabletten och slöt sina ögon. Frid. En stunds frihet. Allt det svarta fick färger. Plötstigt fanns inte det förflutna, hon var istället en prinsessa på cirkus som red på en fin vit häst. Publiken applåderade. Frida kände hur kroppen blev varm. Hon började att gapskratta, och medan världen snurrade allt fortare så skrattade hon ännu mer. – Plötsligt skrek hon: JAG ÄLSKAR DIG STURE DIN JÄVLA KUK. JAG ÄLSKAR DIG. Hon tog fram sin mobiltelefon som legat på instrumentbrädan i Stures bil. Hon hade filmat allt. Hon tryckte ut minneskortet och lade den i den rosa asken. Sedan skrek skrattandes: Snart ska du och din fru se på film din jävel!
Mitt blod rinner
De vita människorna del 3
Klockan var 13.30 då Fridas mobil ringde på väckning. Hon skulle på läkarbesök hos Sture om en timme. Hon reste sig slött upp och blev sittandes i sängen. Hon tog med darriga händer upp en cigarett ut sitt paket. ”Rökning dödar” läste Frida på paketet. Hon skrattade lite åt det och tänkte att rökning är väl för fan inte det enda som dödar. Hon tände cigaretten, och tog ett djupt halsbloss. Hon hostade till. Hon hade rökt sedan hon var tolv år. Nu var hon inne på sitt sjuttonde år. Då hon rökt klart så satte hon på Tokio Hotel på CD-spelaren som hon hade fått av sin pappa i tystnadslöfte. Hon satte musiken på högsta volymen, och det tog bara ett par sekunder tills granntanten protesterade genom att slå med ett hårt föremål i rören till elementen.
-Hagga, väste Frida och lade ner högtalarna på golvet, vilket var granntantens tak. Frida skrattade högt och gick in på toaletten och sköljde sitt bleka ansikte med lite kallvatten. Sedan tog hon fram sminket. Allt i svart. Kajalpennan vandrade vant kring hennes ögon, och snart var hon det hon kallade en satans ängel kring ögonen. Läppstiftet med sin djupa svarta färg lämnade hennes tjocka läppar, svartare, om möjligt läpparna.
Det ringde ilsket på dörren. Det var förstås granntanten. Frida hörde hur hon skrek något, om att hon skulle ringa hyresvärden och att hon var en hora – och att sådana inte borde bo bland vanligt, hederligt folk. Frida öppnade inte dörren. Till sist så hörde hon hur tanten gick i väg med korta och intensiva steg.- Bäst och dra, tänkte hon. – Snart kommer polisen ändå. Hon skyndade sig till kylskåpet och tog en klunk öl ur en folkölsburk. Hon tog sedan en näve med ostbågar, som legat framme så de mjuknat. – Frukost, skrattade hon. Innan hon gick i väg så tog hon ett glas, och fyllde det med innehåll från toastolen. Hon gick ut, utan att låsa. Det var bara för polisen och grannkärringen att gå in och ta för sig. Bara de torkar av sina fötter på mattan, fnissade Frida för sig själv. Hon tittade i handväskan för att se om den rosa asken fanns där. Det gjorde den
Frida tog hissen, som luktade urin. Det var någon av husets boenden som hade gjort en vana av att både pissa och skita i hissen. Frida höll vant för näsan. Hon åkte ner en våning, och gick fram till dörren där det stod ”Aina Persson” på. Frida öppnade försiktigt brevlådan och hällde glasets innehåll genom brevlådan. Sedan ringde hon på och sprang in i hissen igen. Hon hörde hur Aina Persson skrek då hon såg innehållet på sin dörrmatta och hon skrek” Din fitta, vänta tills jag får tag på dig” Frida skrattade och lämnade sedan huset -. Mycket nöjd med sig själv.
Frida tog bussen till psykmottagningen. Hon hade inte haft pengar så det räckte, det hade fattats tre kronor. Busschauffören som var en kal man i 60 årsåldern hade till och med vägrat att köra i i väg bussen med alla resenärer som hade bråttom till sina arbeten om ”inte den lilla horiga fittan” skulle lägga till det som fattades. – Hora, viskade Frifa högt, så att alla kunde höra. – Det vet ju du. Du har ju för fan knullat mig i nio år, ljög hon. – Fy fan om jag får tag på dig, utanför arbetstid, svor chauffören högt och slog på tändningslåset och körde i väg.
Frida kom till psykmottagningen. Hon tyckte det luktade döda själar där-. Oälskade döda själar som ropar efter hjälp. Det gjorde det alltid – utom en gång för då hade det faktiskt luktat hav-frihet- Det var den gången hon fick veta att en av patienterna tagit självmord genom hängning på en av mottagningens toaletter. Döden för henne luktade frihet. Precis som vid havet hos farmor.
Frida gick fram till sköterskan i receptionen. Det stod ”Syster Karin” på namnbrickan som var fastnålad på den vita rocken. På den vita rocken var det en kaffefläck som bevittnade att man nyss hade haft kafferast. Syster Karin tittade inte ens upp på Frida utan satt djup nedsjunken i ett magasin om heminredning. – Åh, ett sådat kök skulle man ha, sade syster Karin mekaniskt. – Köpt ett då förihelvete, väste Frida.-
-Är till att vakna på fel sida i dag, attackerade syster Karin det. Hon tittade fortfarande inte upp. Hon suckade. – Ja. Just det fortsatte hon, om än ännu mer mekaniskt medan hon bläddrade i tidningen. – Du och Sture skulle ju ha terapi utomhus någonstans i dag. Han skulle hämta upp dig med bilen. Han är nog nu på mottagningens baksida redan nu, sade hon och pekade mot det som skulle vara baksidan, men som var framsidan. Hon var så försjunken i sin tidning.
-Jaha, Tack då kärringjävel väste Frida och gick mot utgången på baksidan.
Mycket riktigt. Där väntade Sture. I sin stora och vita BMW satt han där. Rutorna var tonade – men hon visste att han satt därinne. Hon hade haft terpai med honom utomhus förr.
Hon steg in. Såg på Sture. Han satt där med sina empatiska ögon och sitt snälla leende. Han hade hjälpt henne från början. – Hej Frida, sa han med ett leende. Roligt att se dig! Han startade bilen och de började att åka i väg,- Hur mår du Frida? Bra sedan sist? –Äre väl , sade Frida med hes röst. Hon tog hans hand från ratten och drog med den mot sig, under hennes korta svarta kjol. – Hon började skratta. – Sture. Jag har inga trosor på mig i dag.. Hon skrattade så att tomheten tystnade inom henne.
